S/Y Nordic Lady

Distans: 624 nm Tid: 155 tim. 45 min. Mindelo, Sao Vicente	12 december 2008 Anländer mitt i natten och när vi är i kanalen mellan öarna Sao Vicente och Santo Antao blåser det upp. Kanalen mellan öarna är ökänd för hårda och byiga vindar. Vi ankrar i viken, bland många andra segelbåtar och några stora vrak. På måndagen tar vi upp ankaret, lägger till i marinan och klarerar in. Marinan har en tysk man låtit bygga och han har också gett flera unga män, anställning i sitt företag. Hamnpersonalen fanns alltid till hands och gjorde sitt bästa för att gästerna skulle trivas.

	Mindelo är den näst största staden på Kap Verdeöarna med drygt 50.000 innevånare och hette tidigare Porto Grande under kolonialtiden. 70 % av befolkningen är under 30 år. Flera byggnader och kullerstensgatorna längs vattnet är från kolonialtiden, dom byggnaderna är färggrant målade i blått, orangt, gult, rosa och övriga byggnader är grå. Några hus på en höjd skilde sig från de övriga, var stora och pampiga. Vi trodde att, ett av husen måste vara presidentens. Det visade sig att det var en svensk ambassadbyggnad!

	Kap Verde är det enda landet i Afrika, som bytt regeringar på fredlig väg. Flera EU-länder och USA ger bidrag till öarna så att dom kan överleva. Sjukhus, flygplatser har byggts och skolorna får hjälp. 77 % av befolkningen kan numera läsa och skriva.
	Trots att landet är mycket fattigt och lönerna mycket låga, så fanns det hur många nya bilar som helst. Vi var många som var förundrade över detta. Det är inte lätt för innevånarna att hitta arbete och kunna försörja sig. Vi mötte bl.a. Umberto, som försökte att försörja sig och sin familj genom att erbjuda allehanda ärenden, till dem som besökte marinan.
	Det regnar nästan aldrig här, så markerna är bruna och torra. Det innebär att befolkningen inte kan odla något eller ha husdjur för att förbättra sina levnadsvillkor. Det enda vi såg var några försök att odla en tomatplanta och det enda djur vi såg var en åsna. Det finns fisk i havet men vi såg inte några andra vilda djur, varken stora eller små.
	Segelbåtar från många länder, övervägande tyska, franska och skandinaviska, lägger dagligen till här. De flesta som vi träffade skulle segla vidare till Karibien och några skulle segla till Gambia och till Brasilien. I marinan ligger också S/Y Ikaroz och vi hinner säga hej till dem, strax innan dom fortsätter sin seglats till Trinidad. Likaså är det en ständig ström av containerfartyg som anlöper hamnen och levererar varor.
	Vi träffade bl.a. par från Nya Zeeland, Australien och England och en dag hyrde vi en minibuss tillsammans med dem. Två unga män från orten, var chaufför och guide. Vi åkte runt hela ön och guiden berättade om de olika platserna som vi besökte. Smala vägar slingrade uppför bergen och det var lite obehagligt emellanåt, där det var väldigt brant och chauffören körde fort.
	En dag träffade vi också en norska och två norrmän, vilka kom i en Amigo 26 fot. Kvinnan var kapten och ägare till båten, ovanligt än så länge. Dagen efter fortsatte dom sin resa över Atlanten till Trinidad. Tre personer i en liten segelbåt under många dagar verkar tufft, dom var visserligen unga, men ändå. Likaså när man ser par som har flera småbarn ombord, verkar det också vara väldigt krävande under långa etapper. Det är ganska vanligt med småbarn ombord och här finns det flera småbarnsfamiljer som är på väg över Atlanten.
	Det har blåst dygnen runt och med korta intervaller kommer kastvindar på 15-20 m/s. Det blåser alltid här, mestadels mellan december och maj, övriga månader blåser det lite mindre. Mycket påfrestande i längden.
	P.S. Christoffer Columbus har aldrig varit här.

	25 december 2008 På förmiddagen seglade vi ut med destination Antigua i Karibiska havet. Vi räknar med att det kommer att ta ca 17 dygn. När vi kommit förbi öarna och ut på öppet hav är det lätt bris och mulet. Vädret förändras inte under dom fem första dygnen. Vi kan inte börja med att gå för motor, har diesel som räcker ca 6,5 dygn och vi har många dagar framför oss. Hur många undrar vi, med tanke på vädret?
	På sjätte dagen får vi vind och sol, tack och lov! Vatten och lufttemperatur är 26-28 grader. Under de resterande dagarna av seglingen, är det övervägande frisk bris som råder och det är oftast mulet. Vindriktning NO, med ett undantag. Under ett av dygnen vred sig vinden 380 grader, som förmodligen är ovanligt. Medelfarten blev 4 knop.
	Vårt vindroder, Monitor, fungerade alldeles utmärkt. Det förde oss hela vägen över Atlanten med endast små kursändringar då och då. Vi behövde aldrig använda autopiloten eller gå för motor för att nå vårt mål.
	Det var inte så många soltimmar under färden för vår solpanel, Sunaimer, men den fungerar mycket bra i solsken och verkningsgraden är ca 80 %. Vart tredje dygn behövdes batterierna laddas med motorn.
	Under den här resan hade vi fem timmars pass nattetid och tre timmars pass dagtid. Det fungerade väldigt bra för oss och passen var inte betungande, eftersom vädret var stabilt. Förutom de absolut nödvändiga sysselsättningarna som att kontrollera kurs, segel m.m. och matlagning, ägnade vi oss åt att läsa, samtala, reflektera, titta på soluppgång, solnedgång och stjärnorna.
	En dag när vi sitter och samtalar i godan ro i sittbrunnen och båten gungar åt styrbordssidan, upptäcker vi plötsligen en val alldeles intill båten. Den är där en kort stund, därefter dyker den under båten, kommer upp på babordssidan och vi ser dess blås vid utandningen. Några dagar senare ser vi två valar till på avstånd. En av dem surfade i en 4 meter hög våg bakom båten och det blev ett bestående, vackert synintryck. Under färden hade vi ekolodet påslaget hela tiden, för att väcka valar som eventuellt låg och sov. Inte för att det händer så ofta att man krockar med val, men det förekommer. Förutom valarna såg vi massor med flygfisk, några fåglar, 2 fartyg och slutligen ett flygplan. Ett av fartygen var vi tvungna att väja för, mitt ute på Atlanten. Märklig upplevelse. Det var det vi såg under alla dagarna och man blir alltid entusiastisk varje gång man ser något annat än havet.